Om floder

Hejhej. Fortfarande ingen kamera och alltså inga renoveringsbilder. Men jag kan säga att det görs framsteg. Till exempel har vi väggar nu. Och tak utan hål. Och snart golv, tror vi.

Under tiden kan jag påpassligt undra hur det gick till när världens floder fick sina officiella namn. Alltså, en flod som är 400 mil lång eller nåt lär ju ha kallats olika saker på olika ställen längs dess sträckning. Folk lär ju inte ens ha talat samma språk. Och lär ju i de flesta fall inte göra det nu heller. Och inte fanns det mobiltelefoner eller ens mail när flodnamnen hittades på. Var det så att Den Vite Mannen kom och bara "Nu ska hela floden heta Niger" och så heter den det på kartan men alla som bor längs med den skiter helt i detta? Eller kallar de den för Niger? Och hur gick då detta till?

Jag räknar nu med att min enorma läsarkrets hjälper mig.

I skymningszonen

Linda Rosing verkar bo en en annan dimension. En fantastisk en, där det blir ljusare på morgonen sedan man ställt fram klockan.

ELLER så stiger hon inte upp förrän vid 20.00-snåret. Då stämmer det ju.

Oavsett så har hon rätt i att det är nice.

Manater, maneter, primater, klenäter

Jag har nu läst på en smula om sirendjur och inser att jag felaktigt har kallat manater för sjökor. Manater är visserligen sjökor, men sjökor är inte alltid manater på samma sätt som människor är primater men det finns andra primater än människor. Ett roligt bifaktum i sammanhanget är att människor tydligen är smalnäsor, vilket dock tydligen inte syftar på själva näsans utseende, utan den smala nässkiljeväggen. Notera även att ordet primater rimmar på manater. Kul ju. Hursomhelst. Jag måste nog tillstå att de sävliga, bananbladsätande varelserna vi såg i Panama borde benämnas manater. Ett problem - och den största anledningen till att jag hellre använt ordet sjökor - är att jag är lite oklar över morfologin (nu använder jag termer som jag inte riktigt behärskar) här. Heter det en manat, flera manater eller en manater, flera manater. Fast då borde det väl vara manatrar eller nåt? Så jag smurfade in på språkrådets hemsida för assistans. Menade ju maneter? undrade de. Nä, för då hade jag skrivit maneter. Tänkte jag. Så jag googlade. De träffar jag fick på manat känns lite tvivelaktiga rent språkvetenskapligt och ofta även faktamässigt. På wikipedia undviker de att skriva om djuren i singularis trots att de inte lever i flock. Det finns helt enkelt inga individer. Hopplöst ihopklumpade är de. Förnedrande bara det.

Jag skulle väl kunna gräva djupare i detta, men jag har ju annat att göra. Så om någon vet...

Och ja, jag ska renoveringsblogga men det blir ju skittråkigt utan bilder, och kameran är på vift. Jag trodde att sambolina skulle hämta den igår, men nä.

Suck

Som om vi skulle bry oss... Gnällspikar.

Har för övrigt epostat Lennart Kempe, en viss präst i Bjästa. Tänkte att han kanske vill ha lite återkoppling.

Och hemma, ja. Det har kommit upp en fet balk som ska förhindra att huset imploderar.

Kopplad

Klädesplagget, vars enda syfte och mål är att försvåra toalettbesök, är inne igen. Jag talar naturligtvis om bodyn. Låt oss alla försöka glädjas på ett stillsamt och värdigt sätt.

Jag sitter hemma i sängen nu. Om man inte riktigt fattar hur fantastiskt detta är så kan man betänka att väggen där alla uttag och dosor och jack brukade sitta är riven. Vi har alltså varit TV-, telefon- och internetlösa i nästan en vecka. Om man då undrar varifrån jag bloggat under tiden så kan man fortsätta undra det så möe man kan. Nu surfar jag mobilt. Jag skulle kunna åka iväg långt, typ till Eslöv, sätta mig på motorhuven och läsa om Fadde Darwich eller någon annan framstående person. Eller, ja, jag hade kunnat det om jag hade haft en dator vars batteri varade lite längre tid än det tar att springa från ett vägguttag till ett annat.

Om tejp

Idag bilar snickaren upp köksgolvet. Viktigt inför en sådan händelse är att omsorgsfullt tejpa igen öppningar till rum man inte vill ska fyllas med ondskefullt cementdamm. Så jag tejpade. Och tejpade. Omsorgsfullt tejpade jag igen flera dörrhål. De tejpades alltså igen med omsorg.

När jag så skulle fly till gymmet upptäckte jag, till skapligt stort förtret, att jag omsorgsfullt hade tejpat in min jacka, med nycklar i fickan, i ett av de omsorgsfullt igentejpade rummen, oklart vilket av dem. Sen log turen faktiskt mot mig en smula när jackan, till stor glädje, återfanns i det första rummet jag valde att omsorgsfullt tejpa upp i jakt på densamma. Tack för detta. När jag så omsorgsfullt tejpat om den omsorgsfulla tejpningen tänkte jag för mig själv att en sådan omsorgsfull tejpning egentligen borde dokumenteras för eftervärlden, men då kameran var omsorgsfullt intejpad i sovrummet blir denna önskan ett olösligt moment 22. Turligt nog hade jag redan före tejpinfernot tagit minneskortet ur kameran med intentionen att uppvisa Jeanettes nya sjökotatuering, egenhändigt tatuerad av undertecknad med spritpenna. Denna bild får ni alltså hålla till godo med.

Till slut lyckades jag alltså slita mig från tejpfilosofiska frågor och ta mig till gymmet, där jag ägnade en timme åt favoritdisciplinerna gång i uppförsbacke, bröstpress och bastu. Väl ute från gymmet utförde jag dagens samhällsnyttiga gärning då jag hjälpte en parkeringsvakt identifiera en gul Chevrolet som just en Chevrolet (du som fick boten kan tacka mig i kommentarsfältet nedan) varpå jag stegade mot biblioteket i syfte att äta en andra frukost samt tillskansa mig ett exemplar av senaste pappers-QX. Denna tidskrift var dessvärre slut (ett verk av Åke Green-maffian?) så istället för att läsa om min stora idol Nour fick jag i dagens upplaga av Dagen, en kristen dagstidning som - inledningsvis framgångsrikt - poserar som vanlig dagstidning, erfara att 28% av röstande i en omröstning tycker att Ulf Ekman vore mest lämpad som andlig rådgivare åt regeringen. Jag vet inget om de andra kandidaterna men tanken på Ulf Ekman i regeringssammanhang känns inte riktigt optimal. Faktiskt skulle det kunna bli det som får mig att till slut emigrera. Klimatet är ju inte nåt man stannar för.

Demolition

Ja, nu har den ägt rum. Den stora rivningen. Man skulle kunna likna händelsen vid en svärm gräshoppor som drar över en åker och bara lämnar naken jord efter sig. Undan gick det.

Innnan gräshopporna kom laddade vi med kolhydrater och ost. Mycket viktigt.

Sen drog det igång. Tigersågar och kofötter så långt man kunde se. Maria gjorde en liten öppning speciellt till Sanne som blev rörd och tacksam och sedan nöjt gick fram och tillbaka genom den innan rosa rummet utplånades.


AnnCa uppfann en sport som gick ut på att en skulle fånga takpanelfnuttar i en plastlåda i takt med att den andra fnuttade iväg dem. Viktigt i sporten är att fnuttfångaren har ett munskydd som en liten hatt på huvudet.


Kaffepaus hann vi också med. Flera stycken. Kanske funderar Marie på om hon ska ge sig in i fnuttsporten och vilken taktik hon isåfall ska använda. Hon har ju hatten iallafall.










När alla hade kaffepausat och fnuttat färdigt och det som skulle rivas var rivet kunde vi så lämna tillbaka släpet. Ett och ett halvt dygn före planerat. Sen vankades det herrplatta och gräshoppescenariot upprepades. Ren tur att jag hann ta ett foto.



Sen fick vi moppa. Här kan man tydligt se hur jag moppar i mitt anletes svett medan Jeanette pratar i telefon med någon väninna.




Efter duschen gjordes en chockartad upptäckt. Någon hade under dagens lopp manipulerat med badankornas placering. Detta är ett återkommande problem som i förlängningen kan leda till att vi inför event av olika slag måste låsa badrummen och hyra en bajamaja.

Idag har vi ägnat oss åt avslappnande tapetrivning och annat småpiff.

Och i morgon kommer snickaren eftersom vi har lite smågrejer kvar att göra innan hemmet är färdigställt.

Bilderna

Eftersom ingen hetsig Takidadebatt utbrutit trots att det är flera timmar sedan jag skrev föregående inlägg får jag väl lägga in de där bilderna som jag inte kunne lägga in. Bilden ovan skulle inte vara med, utan skulle fungera som buffertbild. En buffertbild är en bild som man måste lägga in överst för att sedan ta bort så att man kan skriva ovanför den bild som blir överst. Ibland går inte buffertbilden att ta bort. Som nu. Så den får istället illustrera den polstrade själens ensamma resa genom universum eller vårt vardagsrum som det ser ut idag.

Nu till saken. Krooken var ju hemma hos oss och smygpremiärade rivandet. Med sig hade han en väldigt stor tigersåg. Den största någon av oss sett. Hans uppenbara galenskap är nog bara ett sätt att få ut sin ilska och ångest över att missa helgens stora rivningsevent.


Rivningsevent är tunga grejer. Man måste äta ordentligt och fylla på näringsdepåerna.



Och så är det viktigt att förbereda ordentligt. Bereda plats. Skrymmande föremål kan med fördel vakuumpackas och därmed minimeras i volym.

Alla får dra sitt lilla strå till stacken.

Och, som sagt, näringsintaget är viktigt. Vet inte varför denna bild kom två gånger och jag kan fan inte få bort den. Någon form av omvänd censur?

Och tonerna slira

Att detta officiellt är en renoveringsblogg (hur svennigt låter det?) kommer inte hindra mig från att yttnyttja den även till ordbajseri samt att föra fram min politiska agenda så fort jag har skaffat en.

Under tiden- och som ett resultat av morgonens p3-hjärntvätt- kan vi prata musik. Detta har länge bubblat inom mig och de gånger jag har sagt något har jag mötts av oförståelse. Är det bara jag som måste byta radiokanal när Takidas The Things We Owe kommer på radion? Är det bara jag som hör att tjejen sjunger alldeles falskt (eller "surt" som valfri Bagge skulle säga) när hon kommer in? Finns det andra människor som hellre går till tandläkaren än hör den låten en gång till? Kan det vara så att Takida är universums mest överskattade band genom tiderna? Medan frågorna hopar sig vill jag bara säga att jag inte kan ansvar för vad som faktiskt uppenbarar sig på skärmen om man klickar på länken ovan. Kan inte sitta och lyssna på Takida på jobbet, fattar ni väl. Nu ser jag fram emot en livlig debatt. Min ende dokumenterade läsare är konstaterat tondöv. Ungefär som alla som gillar Takida.

I begynnelsen

Ja, alltså, processen har inletts. Igår var Krooken här och rev garderober och drack öl (och idag var han här och återlämnade en cykel och sportade en lätt baksmälla). Det är alltså nu vårt hem ska förvandlas från brungult dussinhus till hypermodernt gråskalemecka värdigt valfritt blankpapprigt inredningsmagasin.

Själv har jag packat ner skafferiinnehållet i flyttkartonger, en uppgift som rimmar väl med min bakgrund som tetrisspelare, men illa med min tvångsmässiga tendens att läsa all text på förpackningar och annat textförsett. Jag har därmed lärt mig att Oboy består av ringa sex ingredienser, samt haft en inre dialog om det mystiska i att gammal oboy är så sjukt obenägen att lösa sig i mjölken och huruvida det beror på sojalecitinets evaporisering, sönderfall, benägenhet att suga upp fukt från luften eller något helt annat. Störigt är det iallafall, och det krävs ett osunt stort intag av oboy för att undkomma problemet.

Vidare har jag observerat att en familj som inte precis jättegillar ris lätt kan ha sex paket ris av varierande karaktär i skafferiet. Vissa kan härledas till Linas Matkasse och resten får skyllas på tidig demens eller helt enkelt oproportionerligt höga risätarambitioner.

Bilder hade jag, men att lägga upp dem funkar dåligt på laptopen. Så kan det vara.